fantasidyslexi

Jag ska aldrig dricka igen. Jag blir hemsk på fyllan. Åh gud, kan inte någon sudda ut gårdagen totalt. Jag snor vodka av klasskompisar, klappar till en kvinnlig klasskompis i rumpan och pratar om hennes fina kurvor i en halvtimme. Sedan skällde jag ut en kille jag träffat typ en gång och kräver att få veta om han tycker att jag är tjock. Sedan träffar jag en klasskompis från mellanstadiet som jag dejtade i 11 timmar, och försöker diskutera vad som gick fel i vår relation. Smooth. Döda mig, snälla. SP2C - förlåt förlåt förlåt.

Det slog mig plötsligt att jag fyller 18 om mindre än en månad - snart kan även jag sälla mig till den lyckligt lottade gruppen som får spendera hela sitt studielån på öl, kan gifta sig, skilja sig, lagligt förstöra sina lungor, åka i fängelse på livstid, bli vuxen, skaffa barn, skaffa lån, volvo, hund och en man som vänstrar med sin heta sekreterare. Allt detta står framför mig, och jag är livrädd. Jag vill aldrig bli vuxen, jag vill fortsätta vara fyra år i huvudet, äta jordgubbar, titta på Disneyfilmer och fjortissupa även när jag är 40. Jag vill sniffa på nagellack och låtsas att jag är hög, ha filmkvällar där vi berättar spökhistorier, busringa folk och uppföra mig allmänt omoget. Jag kommer aldrig kunna leka ofrivillig kurra-gömma med ungar utan att hamna i fängelse för pedofili, dricka fanta tills man spyr av kolsyrorna och inbilla sig att man egentligen är en prinsessa, trots att man har lego upp i näsan och har blivit blockad från lunarstorm. Jag vill för alltid vara 14, för livet är nog egentligen enklast sekunderna innan man spyr efter sin första häxa. Det känns så meningsfullt, så djupt på något sätt. Shopenhauer hade hållt med mig, det lovar jag. Jag vet inte vad jag ville få ut av det här inlägget, mest att jag hoppas att någon ska tycka synd om mig och min existensiella kris och skaffa mig en lägenhet, ett välbetalt jobb och en färdigplanerad framtid. Helst i Paris, tack.


Vill till sist sända ut en tanke till Michael Jackson - vi saknar dig. Tänk på alla barn som nu aldrig kommer bli sexuellt utnyttjade av dig i sina liv; det är bara så tragiskt. Men vi diggar din musik för alltid.

Jag glömmer hela tiden bort att jag bloggar och råkar falla ner i vissa svackor. Helt plötsligt förlorar jag helt greppet om verkligheten och börjar träffa folk, socialisera och må bra istället för att uppdatera med konstiga skämt var femte timme. Det är så här det blir när världen moderniseras, det går bara utför. Men nu är jag här igen för att visa världen hur lite jag har att göra i mitt liv, och ni kan inte bli mer besvikna än vad jag redan är. Enjoy

Jag och min käre allierade Razxz (hobbycynism.blogg.se) kom idag fram till att det gäller att misshandla sin partner på ett så onödigt och illvilligt sätt som möjligt, utan att faktiskt utföra något fysiskt arbete eller något kriminellt. Och kom ihåg - det var inte din pojkvän som slog dig, det var en skåpslucka!

1. Våldsamma sugmärken
2. Att lägga fälleben för partner bärandes yoghurt
3. Äta någons paxade leverpastej och sedan skylla på demens
4. Inte sätta på tandkrämskorken
5. Lämna avklippta tånaglar i vasken
6. Inte sätta på en ny toarulle efter att den gamla har tagit slut
7. Stänga av någons TV-inspelning
8. Ta din partners kompisar
9. Lägg skivor i fel fodral
10. Skicka vidare kedjemail
11. Tömma någons stiftpenna
12. Slåss om TV:n
13. Skruva loss locket på saltkaret
14. Inte torka av sig skorna på mattan
15. Byta fyllning på partnerns pizza i smyg
    
    

Kom ihåg, en blåtira syns i en vecka, men en förlorad pizzafyllning gör ont i flera månader.

Jag fikar med en gammal kompis och pratar om våra galna år tillsammans.

Kompis: Alltså, man saknar den där gamla goda tiden. Du vet, då man bara var helt omdömeslös och galen?
Jag: Jofan, ibland är det rätt irriterande att vara sådär förnuftig och osjälvmordsbenägen.
Kompis: Eller hur! Det var tider det. Kommer du ihåg när vi grillade bacon med tändare. Fan vad crazy.
Jag: Eh.... vad hardcore.


Vi kan väl aldrig glömma de där svunna tiderna, där pengarna rullade in från våra baconintäkter, vi ägde stan, alla modeller ville ha oss och vi gick runt med minkpälsar och kalashnikovs under armarna. Världen fruktade oss, FN fördömde oss, men vi bara söp, rökte upp tusenkronorssedlar och snortade kokain och tänkte inte på morgondagen. Men vårt imperium var dömt att falla samman, och korruption och girighet ledde till att vi nu är utfattiga och tyvärr lika dekadenta. Jag saknar baconbränningens spänning, glamour, passion. Så är det att vara dandy, helt enkelt.

Detta fiktiva samtal pågår i mitt huvud under de flesta mattelektioner.


Mattelärare: Okej, tills på torsdag ska ni kunna dessa tjugo sidor, sannolikhetsläran och topptriangelsatsen inför provet.
Jag: Wow... Du tycker inte att du går lite fort fram nu?
Mattelärare: Ni har faktiskt haft fyra veckor på er, så det tycker jag inte.
Jag: Alltså, jag är inte riktigt redo att binda mig. Och du är faktiskt lite klängig, vad hände med att spela svårfångad?
Mattelärare: Va?
Jag: Alltså, jag tycker att vi ska ta en paus och träffa andra lärare.

Komplement till den föregående listan:

Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor
Stieg Larsson -  Flickan som lekte med elden
Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes
Sacher-Masoch - Venus i Päls
Karin Boye - Kallocain

Jag sitter och försöker plugga Naturkunskap, och slås plötsligt av en existensiell kris. Inte så roligt, men min existensiella och mycket djupt pretantiösa kris består av att jag vill hitta mig själv. Eller rättare sagt min navel. Det känns svårt att veta vad meningen med att jag har gått upp tio kilo är, och stilikoner som Gandhi gör ju ett fashionstatement att man ska vara size zero om man ska vara en bra människa.


Jag är körd.